Svensk Bokhandels vårkatalog för 2013 kom ut för en vecka sedan. I katalogen finns ett debutantporträtt av mig som jag skrev i oktober. Det var ingen lätt uppgift, men jag tog den första tanken som dök upp och skrev utifrån den. Så här blev resultatet:
Jag har skrivit en ungdomsthriller. Hur vet jag att den är bra?
Om jag gör en lista över mina favoritböcker så får jag ingen hjälp. Visst, en och annan bok har en del gemensamt, men någon tydlig trend är svår att urskilja i högen av klassiska tegelstenar och lättsamma äventyr, tecknande serier och science fiction-romaner. Ändå finns det så klart något som förenar alla böcker som jag tycker om: de har alla fått mig att leva mig in i en berättelse och, framför allt, att återvända till berättelsen i tanken, ofta långt efter att boken är färdigläst.
När jag nu debuterar som författare känns det därför väldigt roligt att göra det med en bok som har sitt ursprung i något som en gång väckte min fantasi till liv, en suggestiv känsla av att stå inför något stort, spännande och outforskat. I min debutroman “Felkod 404” har jag utgått från hur fascinerad jag var när jag som väldigt ung stötte på en dator vars enda gränssnitt mot omvärlden var en liten, blinkande textmarkör. Jag kunde ana att det fanns ett helt universum av mystiska och lockande företeelser där inne, men hemligheterna var åtkomliga bara för den som till skillnad från mig kunde alla kryptiska kommandon och förkortningar. Nu var det kanske i praktiken inte så värst magiskt det som pågick där inne i den kommunalgrå plåtlådan, men upplevelsen av att tro det påverkade mig starkt.
Men det är klart, hur lockande datorernas värld än är så är det förstås ute i verkligheten som allt det riktigt viktiga händer. Det är i verkligheten som jag har använt små snuttar av överbliven tid till att skriva “Felkod 404” och det är här jag har hittat allt material som bokens berättelse vilar på. För mig som ägnar dagarna åt att programmera och fortfarande till stor del lever mitt datorliv i en textbaserad terminal känns det viktigt att alla tekniska detaljer är korrekta. För min huvudperson Linn blir verkligheten snabbt lite mer spännande än min. Hennes pappa blir kidnappad, hon måste fly för sitt liv och hon tvingas lära sig vem hon verkligen kan lita på. Och det är inte alldeles oviktigt att en av dem som hon faktiskt kan lita på bara går att kommunicera med över internet…
…och om jag ska vara ärlig så finns det nog en viss övervikt av science fiction i den där listan över favoritböcker.